Barn när en förälder eller närstående frihetsberövas

När en förälder eller annan viktig vuxen plötsligt försvinner kan barn känna rädsla, skuld, ilska och förvirring. Barn behöver inte alla detaljer – men de behöver sanning, trygghet och vuxna som orkar svara på frågor.

Vanliga reaktioner hos barn

Barn reagerar olika beroende på ålder, relation, tidigare erfarenheter och hur plötslig händelsen var. Vanliga reaktioner kan vara:

• oro för var den vuxne är och om hen mår bra,
• rädsla för att fler vuxna ska försvinna,
• skuld och tankar om att det är barnets fel,
• ilska mot den frihetsberövade, polisen eller andra vuxna,
• skam och rädsla för vad kompisar ska säga,
• sömnsvårigheter, magont eller koncentrationsproblem,
• tystnad, tillbakadragenhet eller starka känsloutbrott,
• ett stort ansvarstagande för yngre syskon eller den kvarvarande vuxna.

Reaktionerna behöver inte komma direkt. Ett barn kan först verka helt oberört och reagera senare.

Hur berättar man?

Välj en lugn stund och använd enkla ord. Anpassa informationen efter barnets ålder och vad barnet redan vet.

Polisen har tagit med mamma/pappa eftersom de utreder något som kan vara ett brott. Just nu får hon/han inte vara hemma. Vuxna arbetar med att ta reda på vad som har hänt. Det är inte ditt fel och du får alltid fråga mig.

Du behöver inte berätta detaljer om brottsmisstanken. Det viktiga är att barnet förstår:

• varför den vuxne inte är hemma,
• att barnet inte bär skuld,
• vem som tar hand om barnet nu,
• vad som händer närmast,
• att det är tillåtet att känna både kärlek, ilska och besvikelse.

Anpassa efter ålder

Små barn

Små barn behöver korta, konkreta besked och mycket upprepning. Fokusera på vardagen: vem hämtar, var barnet ska sova och när nästa måltid eller skoldag är.

Barn i skolåldern

Barn i skolåldern kan behöva mer information om vad gripen, häktad eller fängelse betyder. De kan också vara mycket oroliga för vad klasskamrater ska få veta.

Tonåringar

Tonåringar kan vilja veta mer men samtidigt undvika samtal. Ge utrymme utan att lämna dem ensamma med ansvaret. Respektera integriteten men fortsätt visa att du finns tillgänglig.

Undvik detta

• Att lova ett datum för frigivning eller kontakt som du inte kan styra.
• Att låta barnet bära meddelanden mellan vuxna.
• Att diskutera bevisning, vittnen eller utredningsdetaljer med barnet.
• Att tala illa om den frihetsberövade inför barnet.
• Att tvinga barnet till samtal eller besök.
• Att kräva att barnet håller allt hemligt.
• Att göra barnet ansvarigt för den kvarvarande vuxnas mående.

Skapa trygghet i vardagen

När mycket är osäkert blir enkla rutiner extra viktiga:

• Behåll ungefärliga tider för sömn, mat och skola.
• Berätta i förväg vem som hämtar och lämnar.
• Skriv gärna en enkel veckoplan tillsammans.
• Ge barnet tid för lek, kompisar och vanliga aktiviteter.
• Följ upp sömn, skolnärvaro och kroppsliga besvär.
• Se till att barnet har minst en trygg vuxen utanför hemmet.

Ska skolan få veta?

Det kan vara bra att informera en betrodd person i skolan, exempelvis mentor, lärare, kurator eller skolsköterska. Du behöver inte lämna detaljer om misstanken. Det räcker ofta att säga att en förälder är frihetsberövad och att barnet kan behöva extra stöd.

En närstående till barnet har frihetsberövats. Situationen är känslig och vi vill att informationen hanteras varsamt. Barnet kan behöva extra förståelse, möjlighet att prata med elevhälsan och stöd med koncentration eller frånvaro.

Kontakt med den frihetsberövade

Kontakt kan ske genom brev, telefonsamtal eller besök, men restriktioner och säkerhetsregler kan begränsa möjligheterna. Barn ska inte lovas kontakt innan den är godkänd och bokad.

Kriminalvården bestämmer vilka kontakter en häktad eller intagen får ha. Vid besök krävs tillstånd, och barnets bästa och trygghet behöver vägas in.

Inför ett besök

• Fråga barnet om det vill besöka – utan press.
• Förklara hur byggnaden och säkerhetskontrollen kan se ut.
• Berätta att personal kan finnas i närheten.
• Förbered barnet på att besöket har en bestämd sluttid.
• Planera något lugnt efteråt.
• Fråga häktet eller anstalten om barnanpassat besöksrum finns.

Barnets vilja är viktig

Ett barn kan längta efter den frihetsberövade och samtidigt vara arg eller rädd. Barnet kan vilja skriva brev men inte besöka, eller ändra sig flera gånger. Försök att lyssna utan att övertala.

Kontakt ska inte användas för att trösta den vuxne på barnets bekostnad. Den vuxne behöver ta ansvar för att kontakten blir trygg för barnet.

Var kan barnet få stöd?

• Skolans elevhälsa – kurator, skolsköterska, psykolog eller specialpedagog.
• Socialtjänsten i kommunen – råd, stöd och bedömning av familjens behov.
• Vårdcentral eller BUP – vid ihållande oro, sömnproblem, stark ångest eller tydligt försämrat mående.
• Bufff – stöd till barn och unga med förälder eller familjemedlem i häkte, fängelse eller frivård.
• Kriminalvårdens stödinformation – information om stödorganisationer och kontaktvägar.

När bör du söka hjälp snabbt?

Sök professionellt stöd om barnet:

• pratar om att inte vilja leva eller skada sig,
• är mycket rädd eller inte känner sig trygg hemma,
• slutar äta, sova eller gå till skolan,
• tar ett orimligt stort ansvar för familjen,
• utsätts för hot, våld eller stark press,
• visar tydliga och ihållande förändringar i måendet.

Oro för att barnet far illa

Socialstyrelsen anger att alla som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla det till socialtjänsten. Som privatperson kan du rådgöra med socialtjänsten och kan i vissa fall vara anonym om du inte uppger vem du är.

Snabb checklista för den vuxne hemma

• Jag har berättat enkelt och sant.
• Jag har sagt tydligt att det inte är barnets fel.
• Barnet vet vem som tar hand om vardagen.
• Jag lovar inte datum eller kontakt som inte är bekräftad.
• Jag har informerat skolan eller annan trygg vuxen vid behov.
• Barnet får säga både ja och nej till kontakt och besök.
• Jag håller barnet utanför utredningens detaljer.
• Jag söker hjälp om barnets mående försämras.

Sammanfattning

• Barn behöver sann och åldersanpassad information.
• Barnet har aldrig ansvar för frihetsberövandet.
• Rutiner och trygga vuxna minskar osäkerheten.
• Kontakt ska planeras utifrån barnets bästa och vilja.
• Skola, socialtjänst, vård och stödorganisationer kan hjälpa.
• Sök hjälp tidigt om barnet mår tydligt sämre.